kauamanda

Jag personligen vänder mig till nyhetsmedier, ”gammelmedia”, för att få just rena nyheter. Med nyheter menar jag då mord, naturkatastrofer, skattefiffel och sådant som hamnar på löpsedlarna. Men även lokala nyheter såsom vad kommunen satsar pengarna på eller ett reportage från stans lokala marknad. Däremot kompletterar jag gärna mina nyheter via sociala medier och ofta är det också där jag blir tipsad om artiklar eller kan läsa intressanta åsikter om dem.

 

Medierna beskrivs i boken The Elements of Journalism som en tredje stadsmakt, med uppgiften att granska och förse oss med information som är nödvändig i dagens samhälle. Länge har det också varit så, att vi vänt oss till tv, radio och tidningar för att få information. Men idag hjälper de sociala medierna till att avslöja, granska och förmedla information via vanliga människor. Du behöver inte ha en journalistutbildning eller arbeta på någon tidning för att kunna detta. Allt som behövs är Internet och en dator.

 

En fråga som genast kommer upp i mitt huvud i och med detta faktum är hur sanningshalten påverkas. Är det lättare att lita på en privatperson just eftersom denne är oberoende? Eller är det tvärtom, bör man vara mer källkritisk?

 

De sociala medierna medför även att vi medborgare öppet kan föra en debatt, vilket i sin tur borde ställa högre krav på sanningshalten. Boken tar även upp detta fenomen och menar att Internet har gett en röst till medborgarna som aldrig tidigare skådats. Blogginlägg och kommentarer granskas sällan eller aldrig. Ordet är fritt. Många företag marknadsför sina produkter genom att ge bloggare dem gratis gentemot att de sedan bloggar om dem. Detta för att öka trovärdigheten och sänka känslan av att det är direkt reklam. Gäller samma principer för nyheter? Litar vi mer på våra ”kompisar” på de sociala medierna än journalisten som gömmer sig bakom en bylinebild, och som vi inte alls har någon som helst inblick i?  De sociala medierna blir mer levande, i och med att vi följer ett helt liv, en vardag. En artikel är bara text producerad av en journalist som gör detta för att tjäna pengar och på uppdrag av en chefredaktör. Vem är egentligen mest trovärdig?

 

Jag tänker också på, som säkert många andra, Wikileaks och vad de åstakommit på väldigt kort tid. Här började nyheten på de sociala medierna och spreds sedan via gammelmedia. Kanske är det ditåt utvecklingen är påväg?

Svensk Maffia är en bok som kartlagt de kriminella gäng som finns i Sverige. Författarna börjar med det största, Hells Angels, och arbetar sig sedan nedåt i hierarkin. Som läsare får man en förståelse för gängens uppbyggnad, tillkomst och ökning. I vissa fall finns även intervjuer och berättelser från poliser eller forna medlemmar.

 

Boken skildrar ett annat samhälle, det kriminella och mörka samhället och de 1% (som även blivit en symbol) som tagit avstånd från samhällets regler. Slutsatsen, något som även återspeglas i titeln, är att det finns en svensk maffia.

 

Texten är lättläst, men få styckesindelningar. Den känns otroligt välarbetad och jag som läsare märker att det tagit tid att skriva boken. Författarna har sökt svar på många frågor genom olika metoder som nämnts ovan. Det märks att det ligger mycket grävande journalistik bakom den. Samtidigt som boken är precis som en deckare. Det handlar om brutalt våld, utpressning och olösta gåtor. Skillnaden mellan dessa är dock att Svensk Maffia är baserad på verkliga händelser, med vanliga människor som huvudpersoner. Jag skulle benämna boken som litterär journalistik. Boken beskriver på ett skönlitterärt vis ett samhälle vi har omkring oss. Och allt är sant. Eller åtminståne finns det belägg för vissa händelser i boken även om det ges utrymme för spekulationer. Det är svårt att vara källkritisk, eftersom mycket är baserat på givna fakta, egna berättelser och gamla utredningar. Dessutom sitter det i ryggmärgen att dessa gäng är farliga och något man bör akta sig för.

 

Att ge ut en bok med det namnet tror jag kan få många att intressera sig för den här typen av journalistik. Det blir inte lika oseriöst som kvällspressens skandaler och stora rubriker. En bok känns mer robust, mer trovärdig och mer genomarbetad. Etiken och sanningen är två viktiga element att rätta sig efter.

 

Den här typen av journalistik förstärker journalisters yrkesroll. Det blir en seriösare känsla på helheten. Viktigt är dock att hålla sig till sanningen. Många böcker och filmer är idag baserade på verkliga händelser, men hur kan vi avgöra vad som är sant och inte? Därför är det viktigt att beskriva exakt vad som hänt. Detta tycker jag att författarna till Svensk Maffia har gjort, något som också är viktigt då man ser till journalister som en yrkesgrupp. Sedan tror jag också att viss fiktion inte behöver förstöra sanningshalten. Dock är det kanske viktigare att i så fall belysa vad som är helt sant och vad som är mer fiktion.

Medias etiska gränsdragningar.

 

Det första jag kommer att tänka på är etnisk bakgrund, något som ofta debatteras. Är det relevant att veta en förövares etniska bakgrund? Svaret är både ja och nej. Människor är nyfikna och ju mer man får veta om gärningsmannen, desto mer säljer det. Sedan tror jag att människors fördomar spelar in en hel del. Det kan vara rent rastiska tankar som ”späds på” om det visar sig att en gärningsman är av utländsk härkomst. Det kan även visa sig att i de lugnaste vatten simmar de fulaste fiskarna, där helt, till synes vanliga människor, helt plötsligt visar sig vara hemska våldtäktsmän eller mördare. Det senare nämnda skakar nog om bilden för många, vilket såklart i sin tur skapar en större skandal för medierna.

 

 

En annan aspekt som ofta belyses är yrket. Är en barnläkare eller dagisfröken pedofil känns det som en större skandal. Samma sak gäller för prästen Kerstin som försvann i Årjäng i vintras. Varför fick vi veta att hon var präst? Är det för att prästyrket uppfattas som fromt och en god människa, och på så sätt skapar större rubriker än ”oss vanliga” människor? Ofta så står det bara ”kvinna i 60-års åldern försvunnen” eller liknande. När det gäller människor som är kända eller förde detta kändisar får vi också veta från vart. Exempelvis tv-kändisen, före detta robinsondeltagaren eller politikern. Ibland får vi veta vem, som vid stora skandaler när politiker tvingas avgå. Ibland inte.

 

 

Hur värderar medierna när namnet på kändisen ska publiceras? Det är svårt att se ett tydligt mönster. För ett par veckor sedan så kunde man läsa om stureplansprofilen som gripits för narkotikasmuggling. Än idag har namnet på personen inte publicerats, men personen som det gäller har själv gått ut med nyheten på sin blogg och förklarat situationen. Kanske kan de sociala medierna på sikt göra så att vi får större insyn i kändisarnas privatliv, och också får chansen att höra deras version av händelsen? Mycket troligt gör säkerligen de sociala medierna att den lilla krets som ”alltid” vet vem som gjort vad ökar. Händelser diskuteras öppet på forum och även om media valt att inte publicera namn så kan vem som helst enkelt söka upp det på något forum.

 

Bilder i media kan vara både bra och dåligt. Är någon försvunnen eller efterlyst så är det såklart bra att se en bild, ifall man ska kunna hjälpa till. Är personen däremot inte dömd så tycker jag heller inte det är rätt att publicera bild. Om någon blir överfallen, eller utsatt för ett brott, eller som i fallet med den danska familjen som är fast hos pirater, är det då okej att publicera bilder på privatpersoner? Är det ens relevant? Är det inte gärningsmannen man vill åt? Samma sak när någon mördats, ofta får man se bilder av personen i kvällspressen. Mycket tror jag handlar om att sälja lösnummer och en bild ger på ett sätt mer liv till texten. Vi får ett ansikte och kan se personen framför oss då vi läser om händelsen.

 

 

Ålder är en aspekt som i princip alltid publiceras. Ibland den exakta, ibland inte. Men i stort sätt alltid tycker jag mig se ålder och kön. Detta ger en liten bild och jag tror det är både relevant och viktigt för såväl läsare som journalister. Vem vill läsa om människa hittad död eller två personer svårt skadade efter olycka? Vet man ingenting så säger det heller ingenting.

 

 

Tillsist tänkte jag delge några tankar om namnpublicering. I fallet med kända personer så framkommer ofta namnet. ”Alla” vet ju vem personen är och det gör kanske ingenting. Värre är det säkerligen för privatpersoner. Vid tragiska händelser skulle inte jag vilja bli kontaktad av media eller andra personer bara för att jag var syster till den mördade 15-åringen. Samma sak gäller nog omvänt. Säg att en familj inte hade en aning om att sonen var en brutal våldtäktsman, som fallet med mannen i Örebro? Många fördomar väcks säkert till liv hos folk i närheten när de ser honom på löpsedlar och familjen i sig kan nog bli dömda ur andras ögon trots att de inte gjort något fel. Det är säkerligen en stor chock för dem.

 

Källor: http://sverigesradio.se/sida/laddaner.aspx?programid=2795&sida=8

Medierna borde publicera namn oftare (SvD, 15/4 2008) Medier oeniga om namnpublicering (DN, 2008-04-16)

Eftersom jag befinner mig i Australien har jag valt en nyhet som handlar om landet, men som även fått uppmärksamhet i svenska medier. Den största nyheten under denna vecka har varit orkanen Carlos. Att just den nyheten varit högst på agendan faller under några av grundprinciperna för gatekeeping-metoden som bland annat beskrivs i boken ”Gatekeepng Theory” av Pamela J. Shoemaker. Geografiskt sett är det nära, eftersom det är samma land. Det berör även många människor, då ett stort område hotas. Dessutom har Australien varit drabbade av två andra stora naturkatastrofer på kort tid. Nyheten ligger i tiden och uppfattas som allvarlig. I Sverige har den här nyheten dock inte fått lika stor uppmärksamhet som här. Den här stormen är heller inte lika farlig som Yasi, eller lika omfattande som översvämningarna, vilket spelar in då nyheten inte får lika stor svensk uppmärksamhet. Hade det varit en cyklon i en liten stad i Sverige hade den med säkert inte tagits upp i Australien. Men att den ändå nämns i svenska medier beror på att det blir som en ”följetång”. En stor nyhet jag såg på VF handlade om två Karlstadsbor som omkommit i en båtolycka i Vietnam. Den nyheten är såklart inte med i australiensiska medier, vilket har att göra med principen om närhet som går ut på att det som ligger nära läsaren i fråga om tid och rum och vad denne kan relatera till. En sådan nyhet har högre nyhetsvärde. Desto längre bort från dessa faktorer är alltså inte intressant att läsa om. För min egen del är nyheten om Australien relevant, eftersom jag befinner mig här och har vänner som är på de drabbade områdena. Annars hade jag nog inte brytt mig lika mycket. Den andra nyheten handlar om resenärer på äventyr, precis som jag själv. Jag har själv planer på att resa till Vietnam och för min del ligger nyheten nära i fråga om tid och identifikation. För Karlstadborna handlar det nog mer om rummet.

Eftersom jag befinner mig i Australien har jag valt en nyhet som handlar om landet, men som även fått uppmärksamhet i svenska medier. Den största nyheten under denna vecka har varit orkanen Carlos. Att just den nyheten varit högst på agendan faller under några av grundprinciperna för gatekeeping-metoden som bland annat beskrivs i boken ”Gatekeepng Theory” av Pamela J. Shoemaker. Geografiskt sett är det nära, eftersom det är samma land. Det berör även många människor, då ett stort område hotas. Dessutom har Australien varit drabbade av två andra stora naturkatastrofer på kort tid. Nyheten ligger i tiden och uppfattas som allvarlig. I Sverige har den här nyheten dock inte fått lika stor uppmärksamhet som här. Den här stormen är heller inte lika farlig som Yasi, eller lika omfattande som översvämningarna, vilket spelar in då nyheten inte får lika stor svensk uppmärksamhet. Hade det varit en cyklon i en liten stad i Sverige hade den med säkert inte tagits upp i Australien. Men att den ändå nämns i svenska medier beror på att det blir som en ”följetång”. En stor nyhet jag såg på VF handlade om två Karlstadsbor som omkommit i en båtolycka i Vietnam. Den nyheten är såklart inte med i australiensiska medier, vilket har att göra med principen om närhet som går ut på att det som ligger nära läsaren i fråga om tid och rum och vad denne kan relatera till. En sådan nyhet har högre nyhetsvärde. Desto längre bort från dessa faktorer är alltså inte intressant att läsa om. För min egen del är nyheten om Australien relevant, eftersom jag befinner mig här och har vänner som är på de drabbade områdena. Annars hade jag nog inte brytt mig lika mycket. Den andra nyheten handlar om resenärer på äventyr, precis som jag själv. Jag har själv planer på att resa till Vietnam och för min del ligger nyheten nära i fråga om tid och identifikation. För Karlstadborna handlar det nog mer om rummet.